Depeche Mode Memento Mori Tour 2023

För nästan 40 år sen började jag lyssna på Depeche Mode och jag har varit en ganska trogen lyssnare genom åren. Nu var det dags för konsert med dom numera äldre herrarna Dave Gahan och Martin L. Gore. Tyvärr utan Andrew Fletcher som dog 26 maj 2022. Memento Mori är det nya greppet där dom välkomnar döden, eller mer exakt att man ska inte glömma att man är dödlig.

Det var länge sen jag var på en Depeche Mode konsert, för att vara helt ärlig. Senast dom var i Sverige, var i samband med albumet Spirit, den 5 maj 2017. Då kunde jag inte gå av en blandning av personliga anledningar, man får faktiskt gå så långt tillbaka som till Exciter Tour 2001 på Globen. Efter den spelningen började Depeche spela på festivaler osv och undvek dom stora arenorna, speciellt i Sverige i alla fall. Det är hur jag minns det som. Sen drar jag mig även till minnes att jag inte hade så stor lust att se dom live av någon anledning, men det har nu gått över; det var en skön känsla att se dom på scenen igen!

Den senaste skivan Depeche släppte heter, som redan nämnts, Memento Mori och kom ut den 24 mars 2023, vilket blir deras femtonde studioalbum. Konceptet Döden genomsyrar hela albumet och konserten, fast på ett fint och värdigt sätt, om man bortser från en och annan hiskelig dödskalle Anton Gorbijn envisas med.

Förbandet Cold Cave missar vi mycket av, jag och min flickvän Nynne det vill säga, men det gör inte så mycket, för har ingen aning vilka dom är eller vad dom gjort.

Ljudet i Friends är ganska burkigt och rent ut sagt uselt under deras framförande så öronpropparna åker in! Musiken låter trots allt inte helt värdelös och kommer nog kolla in dom lite närmare sen. Sångarens röst, som jag hinner uppfatta det, påminner om Robert Smith från The Cure, det är väl det som gör mig intresserad.

Scenen är enkel och ganska avskalad, här fick inte Anton Gorbijn kladda fritt som under tex Devotional Tour. Bakom bandet finns ett enormt M och tre skärmar. Ut i publiken sträcker sig en sorts cat walk.

Efter en liten paus händer det något på scenen. Grabbarna, eller numera gubbarna, kommer in, nu med hjälp av keyboardisten Peter Gordeno och trummisen Christian Eigner. Efter ett tungt intro så öppnade dom med andra singelsläppet från Memento Mori; My Cosmos is Mine. Bra öppning, nästan lika bra som när dom öppnade med Pimpf back in the day.
Ljudbilden av Cosmos är tung och basen dundrar på. Ljudet känns något bättre än den gjorde tidigare till Cold Cave. Martin står bakom några synthar, Peter manglar basgitarr, Christian dundrar ut en tung matta på trummorna och Dave sjunger ödesmättad den låten som både är modern, men tar oss tillbaka några år till då Depeche var mer ett synthband. Direkt efter kör dom Wagging Tongue, också den från Memento Mori plattan. Publiken är inte riktigt uppvärmd än, men kommer igång lite till Walking in My Shoes där Martin spelar gitarr och Peter synth.

Till It’s no good får vi kolla på lite videos med åsnor på en strand. Lite udda kan tyckas, men lite typiskt Anton antar jag. Nu har Dave börjat snurra sin sedvanliga piruett och publiken är i uppvärmningsläge. Nu börjar det ta form! Sen lugnar vi ner oss och får höra på den finstämda Sister of Night och sen den pampiga In Your Room, vilken är en av mina stora favoriter. Glömmer aldrig den under Devotional. Efter den spelningen växte SoSaD oerhört mycket.

Nu var det dags för den stora livelåten; Everything Counts, vilken är som gjord att framföra live. Dom måste väl kört den i alla år? Och självklart låter Dave oss sjunga med ”The grabbing hands, grab all they can. All for themselves, after all”. Lyckan är total.

Sen rullade det på med Precious, Speak to Me, A Question of Lust, Soul with Me, Ghosts Again, I Feel You, A Pain That I’m Used To. Martin sjöng två låtar i rad, jag antar att Dave ville vila sig lite.

Ju mer konserten framskred, så blev grabbarna mer och mer varma i kläderna och publiken med, lite som vi hittade varandra. Som en hyllning till Andrew Fletcher som tragiskt dog förra året, hyllades han under World in My Eyes med bildspel på skärmarna, mobillampor och sen viftade vi vitt för Andy! Det var extra fint då det var Andys favoritlåt bland Depeche Modes låtskatt.

Vi fick också höra Wrong, Stripped, John The Revelator och den underbara Enjoy The Silence, som visserligen är lite sliten nu, men framfördes väldigt kraftfullt och även här med allsång.

Dave och Martin ser ut att ha kul på scen, och man blir imponerad med tanke på att dom ändå är runt 60 år och gör det här nästan varje kväll under den här turnén!

På slutet av Waiting For the Night som var första extranumret, tog vi över och sjöng ”owaohowwaa” (typ) tills Dave sa ”You’ve always surprised me!”. Underbar stämning! Sen drog Just can’t get Enough igång och då var det extas på riktigt! Även här tog vi över på slutet av låten då Martin sjöng nåt i stil med ”Ooooowww-ooow”, den körde vi tills Dave sa till Peter att ”Play whatever” och sen fick han klippa av oss med ”Allright, that’s it!” efter ett bra tag. Live när det är som allra bäst!

Konserten avslutades med Never Let Me Down Again och Personal Jesus.

Egentligen skulle jag ge Memento Mori på Friends en 4 i betyg, men ändrade mig och ger den maximal utdelning! Hade jag haft 4+ skulle det vara närmare sanningen. Det som egentligen drog ner betyget var att några av låtarna skulle jag vilja byta ut. Jag saknade Sacred och Nothing som är fantastiska live. Även Dave gillar att göra Nothing på scen! Ut med Wrong och John the Revelator. Skulle även kunna ta bort A Pain that I’m Used To och slänga in en av deras bättre Shake the Disease. Personligen skulle jag vilja höra David Bowieversionen av Heroes som dom gjorde så bra. Sen är det väl för mycket begärt att höra Martin sjunga Somebody, men den kanske han är less på?
Men, det ligger säkert någon tanke bakom såklart och alla tycker olika. Allt som allt var det en fantastisk konsert som jag kommer leva på länge!