Depeche Mode – The Singles Tour 1998

Den 13:e september 1998, en underbar söndag, var det dags att se Depeche Mode, för fjärde gången räknat. Jag, Åsa, min goda vän Andreas Gugg med fru Yvonne, åkte tillsammans till Globen, för att äntligen se våra (tja, åtminstonde mina och Andreas) synth-idoler.

Förbandet var ett band som kallar sig Bomb the Bass, och som jag trodde var bandet från åttitalet som spelade House. Så fel jag hade. BTB består av tre (tror jag) tjejer som framförde en rätt så konstig musikstil. Det lät som en extrem version av Front 242 blandat med Vixen. Så glada vi blev när dom slutade spela.

Så då kom äntligen gänget in på scen, fast utan Alan Wilder, förstås, han hoppade ju av för ett tag sedan. I hans ställe var det två musiker, en på trummor och en på synth.
David började sjunga It’s a Question of Time, vilken lät litet konstig, tyckte jag. För mycket bas och för lite Dave.
Sen radades hitsen upp på löpande band; Policy of truth, Never let me down again, It’s no good, Enjoy the silence (bra publik respons), In your room (ännu bättre stämning), Stripped, Halo och så vidare.

Scenen var inte lika bra som i Devotional Tour, där scenen var väl balanserad och fungerade bra. Här bestod den av två jättebokstäver; D och M, med lampor längst konturerna. I bakgrunden hängde ett stort rött draperi och i mitten stod en fyrkantig videoskärm med blå draperier. Snyggt.

En trevlig kväll där Depeche Mode bjöd på hits efter hit, men fick tyvärr skära djupt i reportoaren; för alla fick inte plats.

Sämst var körtjejerna som inte egentligen behövdes, ibland lät det bara löjligt.

Bäst var Martin L. Gores Somebody.

Saknade låtar var Master and Servant, People are people och Strangelove mfl.