1997 : Ultra
Fyra år efter Songs of Faith and Devotion och efter Alan Wilder lämnat gruppen, släpps Ultra, gruppens nionde album och den känns helt okej.
Trots rykten om att bandet var på väg att splittras, på grund av Dave Gahans tunga drogmissbruk som hade sin kulmen i att han faktiskt var kliniskt död i två minuter, kom de tillbaka med en helt okej skiva, nyktra och pigga, med ännu ett nytt sound.
Ultra är på det sättet viktig och färgas mycket av resan tillbaka, den är suggestiv, stökig och lite smutsig, men samtidigt känslosam både i text och arrangemang.
Först ut är ”Barrel of a Gun” som verkligen försöker låta rockig och har ett skönt suggestivt sound, en bra låt helt enkelt. ”The Love Thieves” är lugnare och mer behaglig och med skivans skönaste gitarrer!
Vi fortsätter med den smäktande vackra ”Home” med Martin såklart och går över till skivans bästa låt ”It’s No Good”. Den låten är rakt igenom bra och minns att det var min absoluta favorit när den kom. Jag till och med sjöng den som live band karaoke på min Svensexa! Ingen film finns som tur är…
Depeche Mode tar ju priset i instrumentala låtar på den här plattan, hela tre stycken! Först har vi den visserligen korta ”Uselink ” (om man tycker två minuter är kort) , sen en tre minuter lång ”Jazz Thieves” och sista låten är en ”kort” sak som heter ”Junior Painkiller”. Bidrar till att dra ner helhetsbetyget faktiskt, då jag inte helt är övertygad att instrumentala låtar passar in på en DM platta, Pimpf är enda undantaget. Och kanske Stjarna. Men inte tre på samma skiva.
All your stupid ideals, you’ve got your head in the clouds. You should see how it feels, with your feet on the ground.
Efter lite pausmusik får vi bekanta oss med ”Useless” som är en tung låt med mycket gitarrer (iallafall i början) och bra sång. En mycket bra låt.
”Sister of Night” och ”Freestate” är ganska lugna och fina låtar, och just Sister har de spelat på flera konserter som fungerat bra i livesammanhang.
Martin är tillbaka i ”The Bottom Line” som jag alltid finner mig själv att sjunga med till; helt enkelt en fin och stabil låt!
Egentligen avslutas skivan med ”Insight” om man bortser från det instrumentala missfostret på slutet. Insight är eftertänksam och har ett fint samspel mellan Dave och Martin. En trevlig låt helt enkelt.
Jag tycker att Ultra har många fina sidor, men saknar en helhet och är lite ojämn. Speciellt de instrumentala låtarna drog ner på betyget. Själva soundet på plattan gillar jag, den har en skön ”vibe” i allmänhet och är ändå ett album som placerar sig bland favoriterna.
Robert Bergström / Publicerad 2024-09-11