1981 : Speak & Spell

Depeche Modes första album, en riktig synthpop pärla som starkt präglades av Vince Clarkes syntploppiga ljudsignatur. En enkel och lättillgänglig platta som satte Depeche Mode på kartan.

Albumet innehåller klassiker som ”Just Can’t Get Enough”, ”Photographic” och ”New Life”, vilka alla är ganska poppiga hits. Av dessa tre överlevde ”Just Can’t Get Enough” bäst och spelas fortfarande på discon, radion och av Depeche Mode själva på deras konserter. Den gör sig riktigt bra live och jag fick uppleva den under Memento Mori konserten 2023! Hade inte ”Just can’t get enough” varit med på skivan hade den inte blivit så populär som den blev.

”Hey, you’re such a pretty boy” på What’s Your Name är skivans totala bottennapp

Albumet är för övrigt ganska naivt och banalt, med riktigt töntiga låtar som ”Boys Say Go!” och ”What’s Your Name?”. De sa själva i en intervju att ”What’s Your Name” är deras sämsta låt någonsin. Sen hade dom dille på instrumentala låtar i början av deras karriär. ”Big Muff” är en visserligen trevlig instrumental låt, men behövdes den på deras debutplatta?

I stort är Speak & Spell en bra platta och denna i sällskap med uppföljaren A Broken Frame står i en klass för sig i jämförelse med deras följande plattor. Klassikern ”Ice Machine” är med som bonusspår och är en väldigt annorlunda låt jämfört med de mest banala spåren på plattan.

Personligen uppskattar jag den här skivan, men det är ingen jag återvänder till och lyssnar på bara för att den är bra. Kanske för att det är för syntpoppig för min smak, men ibland kan man få lust att lyssna på någon enstaka låt från den. En klar klassiker trots den banala och naiva tonen.

Robert Bergström / Publicerad 2024-08-24