The Mummy

För 3000 år sedan mumifierades »Imhotep«, en hög präst, levande i en grav i Egypten. Det var det värsta straff som fanns, och dom som återupplivade Imhotep, skulle dö en plågsam död och jorden skulle gå under. The Mummy är ju egentligen en nyinspelning av en redan gammal historia, men nu med fräscha skådespelare, tonvis med digitala effekter och mer kärlekstjafs.

Imhotep (Arnold Vosloo) har legat i sin ask i tretusen år och han har en förbannelse över sig. Om någon återupplivar honom kommer han att dra med sig egyptens tio katastrofer, däribland gräshoppesvärmar, insektssvärmar och pesten. Självklart är det ju någon som gör detta. När Evelyn Carnarvon (Rachel Weisz) läser från en gammal bok, bryts förtrollningen och Imhotep vaknar. Nu samlar han ihop sina urnor och tar samtidigt organ och livskraft från dom som tog urnorna ifrån honom.

Imhotep tar också Evelyn som en offertjej, som hjälten Rick O’Connell (Brendan Fraser) just fattat tycke för (nähä?). Dom kommer ifatt mumien till graven och där lyckas dom hitta boken, läsa ur den, döda Imhotep och rädda världen.

Det jag trodde skulle vara en film med mängder av äventyr i sann Indiana Jones anda och sån där härlig egyptisk mystik, var istället en uppvisning av VFX (Visual Effects), stöpt i en av Hollywoods begränsade urval av story-former. Handlingen är mycket linjär och blandningen av skräck, spänning, komedi och kärlekstjafs blir man bara förvirrad av.

Det fanns ett par »överrasknings« scener man alltid hoppar till i sätet åt, ett gäng gamla skämt man skrattade åt och ett par effekter man tyckte var rätt häftiga (mycket avancerade partikelsystem och 3D painting), men annars var det rätt slätstruket.

Mumien är ju faktiskt ett bra exempel på det gamla klassiska filmreceptet alla filmer i grunden är byggda på. Först är det ett problem (O’Connell och hans grabbar råkar ut för arga araber), som senare utvecklas till kris (mumien får liv och samlar in organ som får honom att bli mänsklig igen). När denna kris ser hopplös ut, kommer man på att man kan hitta den andra boken som kan vända förbannelsen och döda mumien. Sen är det ju som vanligt, hjälten får döda lite och blir lite, lite skadad, för att senare rädda dagen och likaså världen. Som ett plus får han kvinnan han hittade under resans gång.

Men tro inte att jag tyckte filmen var dålig på något sätt. Nej då. Den var visserligen förutsägbar och tunn, men som helhet var den fullt njutbar. Omgivningarna var välgjorda och kändes pampigt äkta. Storyn är ju faktiskt från en gammal film, så hur bra kan det bli att göra en film om en mumie som vaknar och går bärsärkagång?
Två timmar och fyra minuter kändes lite för långt bara.

Robert Bergström / Publicerad 2006-10-15