Sagan om Ringen – Härskarringen

Tolkiens förtrollande saga har äntligen blivit en (lyckad) film. Jag vill helst glömma den sorgliga ursäkt till film som kom i mitten av sjuttiotalet, som endast täckte 1,5 av trilogin och stannade där. Peter Jacksons version är dock snudd på ett mästerverk, som tyvärr avviker från boken på flera ställen, men klarar sig galant ändå.

Ingen har väl lyckats undgå den enorma hauss Sagan om Ringen skapade 2001. Nu menar jag inte i slutet av 2001 då den hade världspremiär, jag tänker mer på hela året. Tusen och åter tusen hängivna Tolkienfantaster har följt utvecklingen så gott de kunnat och verkligen längtat efter Filmen. Vad den allmänna uppfattningen verkar vara är att denna versionen är en klart godkänd filmatisering av världens mest uppmärksammade saga.

Om man ska våga sig på en resumé av handlingen så handlar den först och främst om Ringen. Inte vilken ring som helst, utan en magisk ring som tillverkades för att styra andra magiska ringar. Ringen kom dock på avvägar och kom att ha flera olika ägare under många hundra år. När sagan börjar innehar en hob Ringen. En hob är en »halvlängdsmänniska« som har ett väldigt tillbakalutat liv. Hoben heter Bilbo, som ger ringen till sin kusin Frodo, eftersom Bilbo ska dra sig tillbaka och se världen.

Hotet från Mordor börjar närma sig och Ringens rättmätige ägare Sauron har lyckats lokalisera Ringen genom att tortera odjuret (som en gång hade mänskliga drag) Gollum, Ringens senaste ägare. Därför måste Frodo fly Fylke och han tar med sig Sam, Merry och Pippin. Senare i Vattnadal bildas Brödraskapet. Det är ett salig blandning av dvärgen Gimli, alven Legolas, trollkarlen Gandalf, människorna Boromir och Aragorn plus dom fyra hoberna då förstås. Totalt nio stycket ger sig iväg för att föra Ringen till Domedagsklyftan, där Ringen tillverkades och det enda stället Ringen kan förstöras. Vägen dit kantas av äventyr och ständiga faror, då dom vandrar i fiendeland. Filmen slutar som första boken slutar, så det är inget konstigt med att det känns abrupt på något sätt.

Jag läste boken Sagan om Ringen precis innan filmpremiären, så jag är ingen Tolkienfantast på det sättet. Man ångrar lite att man inte läste böckerna som barn, men det bara blev inte så. Jag har i nuläget plöjt igenom alla böckerna. Filmen är faktiskt mycket bra, så bra man kunde önska. Det finns ju vissa saker i den som inte var som boken, men som inte stör nämnvärt, t ex Tom Bombadill var inte med alls, men vad tillförde han historien egentligen? Tog endast upp plats i boken, en annorlunda paus från äventyret.
Det man imponeras av är alla storslagna scener, allt jobb dom lagt ner på detaljer och, så klart, effekterna. Allt detta tillsammans gör en av århundrandets bästa filmer. En film värd att se flera gånger. Själv har jag sett den fem gånger på bio. Jag njöt av den varje gång. Jag har i skrivandets stund sett den ytterligare fyra gånger på DVD, specialutgåvan och det kommer definitivt bli fler gånger…

Robert Bergström / Publicerad 2006-10-15