Drömfångare
När jag läst halva Drömfångare sa jag för mig själv »det skulle bli en bra film!«, lite svårsmält, men ändå en film som skulle hålla. Efter halva filmen tyckte jag likadant, men jag började ändra mig succesivt och när eftertexterna till slut rullade förbi hade min nästan förutbestämda fyra bytts ut mot en svag trea.
Drömfångare börjar lovande och beskriver händelserna och personerna i stort sett som i boken. Självklart är det detaljer som tagits bort och en del nya saker som lagts till, men det är mera regel än undantag när det görs film av böcker.
Tyvärr verkar regissören haft andra ideér hur filmen skulle utvecklas än Stephen King, som lyckades sy ihop påsen i slutet, trots en osannolik historia. Filmen tar luften ur hela historien på ett mycket smaklöst sätt. Jag ska förklara vad och när det händer.
När Henry anlänt till området vid Gosselins lanthandel, verkar regissören fått problem med budgeten och istället för att stärka upp en del svaga punkter, så stressar han filmen och vräker på med effekter i ett försök att komma billigt undan.
Spektaklet börjar när Henry och Owen flyr från Gosselins. I boken följer Överste Curtis efter dom med tre andra medhjälpare i en militärbil. Två av dom är smittade av Ripley som gör dom extra telepatiska och detta för att kunna få upp spår av Henry. I filmen är en sändare planterad i Owens pistol som han fått av Curtis. I filmen tar Curtis en helikopter och följer efter dom.
Okej, okej. Petitesser kan tyckas, men det är dock här det börjar skäras. I boken så är jakten mycket längre och spelet mellan Mr Gray och Jonesy är mycket djupare än vad Lawrence Kasdan (regissör) tar fram. På vägen får Mr Gray känna på hur mänskliga känslor fungerar. Vid flera tillfällen måste Mr Gray äta, dödar en polis på ett matställe osv. Mycket är borttaget. Det värsta är att man vill få fram att Mr Gray (som endast finns i Jonesys hjärna, eftersom han fysiskt exploderade i stugan) kan byta skepnad till en alien!
Jakten är alltså väldigt kortfattad och man missar helt bokens långdragna kamp. Väl vid själva vattenreservoaren flippar det ut helt. Owen, som i boken går in i huset för att skjuta Jonesy, tampas istället med Curtis, som nu flyger helikopter och pepprar ner Owen. Självklart skjuter Owen ner Curtis i sista stund och båda dör. Henry tar Owens K5:a och tar med sig Duddits in i huset! Där får Henry kål på »skitvesslan« efter ett par häftiga effekter. Det är nu det spårar ut i sitt klimax. Mr Gray lämnar Jonesys kropp och blir en superstor skitvessla! Kom fortfarande ihåg att Mr Gray endast lever i Jonesys hjärna… Suck. Hur som helst, monstret anfaller stackars Duddits och sticker in sin klo i hans bröst. Han dör inte… Istället skriker han »I, Duddits!« och förvandlas även han till en utomjordling! Aha! Så Duddits var en utomjordling hela tiden? Så det slutar med en monsterkamp i stil med billiga sciencefictionfilmer, och det kändes så himla B! Pinsamt. Både Duddits och monstret dör i ett gigantiskt dammoln och den sista skitvesslan som kläckts trampas ihjäl av Jonesy.
Som ni förstår sågar jag den här filmen på grund av hur det utvecklades på slutet. Bokens grundtanke är egentligen vänskap och dess starka band. I boken så stannar Duddits och Henry ute i bilen, omfamnade i en telepatisk trans, medan Curtis med sina mannar springer till huset för att döda Owen. Duddits dör sedan i bilen. Så mycket monster var han.
Läs recensionen av boken här.
Robert Bergström / Publicerad 2006-10-14