Depeche Mode
Här hittar du recensioner och egna upplevelser av mitt favoritband Depeche Mode, som jag följt sedan 1985.. ish … Samtliga recensioner är helt personliga och baseras på mina åsikter om skivorna, precis som recensioner ska vara! De kan vara lite väl optimistiska ibland, då Depeche Mode ändå är mina favoriter och det kan vara svårt att hitta dåliga album; det finns alltid några bra låtar på varje platta!
1981 : Speak & Spell
Depeche Modes första album, en riktig synthpop pärla som starkt präglades av Vince Clarkes synthploppiga ljudsignatur. En enkel och lättillgänglig platta som satte Depeche Mode på kartan.
1982 : A Broken Frame
Redan efter första albumet Speak & Spell hoppade Vince Clarke av för att satsa på sitt nya projekt Yazoo, och det är vi tacksamma för! För om han hade stannat hade vi inte fått uppleva Yazoos underbara låtar med Alison Moyet och samtidigt hade han hållit kvar Depeche Mode i synthpopträsket.
1983 : Construction Time Again
Construction Time Again är för mig Depeche Mode. Plattan där allt popsyntiga var borttvättat av den nyinflyttade Alan Wilder som lekte med samplers och introducerade komplicerade ljudmattor som förde Depeche Mode in på en helt ny bana och skulle göra dom till syntscenens kungar för all framtid.
1984 : Some Great Reward
Om Construction Time Again var ett mästerverk, så överträffade de sig själva med Some Great Reward; det är svårt att fatta att så många bra låtar kan trängas på ett och samma album!
1986 : Black Celebration
Efter Depeche lagt grunden till det sound som var orsaken till deras omättliga popularitet på åttiotalet, med album som Construction Time Again och Some Great Reward kom de ut med detta, lite annorlunda, album som fortsatte i liknande anda.
1987 : Music for the Masses
Music for the Masses är albumet där Depeche Mode bytte stil och inriktning från deras tre föregående album, där soundet var mer industriellt och maskinellt, med många samplingar och samhällskritiska texter. På detta album är det ett mer maffigt sound som möter oss, tunga trummor dominerar och spännande rytmer och en helt ny stil på texterna.
1990 : Violator
Efter det nästan perfekta albumet Music for the Masses släpper Depeche Mode enligt många deras absolut bästa album; och jag är beredd att hålla med; Violator är stabil, har många hits och låter väldigt mycket Depeche.
1993 : Songs of Faith and Devotion
Songs of Faith and Devotion kom under en period då Depeche Mode hade stora problem med alkohol och droger. Alan Wilder lämnade bandet 1995 mycket på grund av de problem som fanns i bandet, men även av en frustration över Andys roll i bandet; Alan har sagt att Andrew Fletcher inte tillförde DM något musikaliskt alls, må han vila i frid. Själva albumet och konserten jag var på är trots allt, ett genialiskt mästerverk!
1997 : Ultra
Fyra år efter Songs of Faith and Devotion och efter Alan Wilder lämnat gruppen, släpps Ultra, gruppens nionde album och den känns helt ok.
2001 : Exciter
Med Exciter i skivspelaren insåg man att Depeche Mode har bytt stil helt nu och kommer inte att komma tillbaka till den goda gamla tiden. Den här skivan är mycket mer stabil än Ultra försökte vara, men faktiskt inte bättre.
2005 : Playing The Angel
Fyra år efter Exciter kommer denna skiva ut, med första singelsläppet "Precious", som skvallrade om ett Depeche Mode som sökte sig tillbaka till rötterna. Något man längtat efter sen Violator. Playing the Angel är helt klart annorlunda än Exciter.
2009 : Sounds of The Universe
Sound of The Universe är helt ok, men inte mer än det. Inga direkta hits, men jag gillar att den är mer elektronisk än albumen innan.
2013 : Delta Machine
Depeche Modes trettonde album är både synthigt och rockigt med inslag av blues. Väldigt bra producerat i vanlig ordning, men det är ändå något som fattas.
2017 : Spirit
Med tretton ganska olika, men ändå helt ok album i bagaget släpper Depeche Mode denna dynghög till skiva. Att de sen försökte släta över bajset med en film och en liveplatta hjälper inte. Skräp är skräp.
2023 : Memento Mori
Memento Mori är nog det märkligaste namnet Depeche Mode haft på en skiva någonsin. De nära sextioåriga synthgubbarna inser sin dödlighet och gör en skiva om döden. Eller mer exakt att man ska vara medveten om att man kommer att dö.
Depeche Mode – The Singles Tour 1998
Den 13:e september 1998, en underbar söndag, var det dags att se Depeche Mode, för fjärde gången räknat. Jag, Åsa, min goda vän Andreas Gugg med fru Yvonne, åkte tillsammans till Globen, för att äntligen se våra (tja, åtminstonde mina och Andreas) synth-idoler.
Depeche Mode Memento Mori Tour 2023
För nästan 40 år sen började jag lyssna på Depeche Mode och jag har varit en ganska trogen lyssnare genom åren. Nu var det dags för konsert med dom numera äldre herrarna Dave Gahan och Martin L. Gore. Tyvärr utan Andrew Fletcher som dog 26 maj 2022. Memento Mori är det nya greppet där dom välkomnar döden, eller mer exakt att man ska inte glömma att man är dödlig.
Ny Stephen King recension!
Polisen i Pennsylvania tar hand om en Buick 8, årsmodell 1954 som mystiskt har övergetts på en bensinstation av en man i svart. Snart upptäcker poliserna att bilen innehar ovanliga och farliga egenskaper.
LÄS MER
Efter flera års Facebook användande har lineman.se fallit nästan helt i glömska. Nästan. Jag håller på med ett helt nytt system och design. Eller. Höll på. Lite på is, kanske. Min idé är att nu återta Wordpress för att få in content och samtidigt utveckla min egen cms (Content Management System) för att sedan, nångång i framtiden, gå över till det systemet.
LÄS MER
Läs om allt som hände förr!
LÄS MER
Denna sida drivs av Wordpress och dess innehåll är nedhällt i en helt egen form, skapad med svett och hårt arbete! Den drivs av ett par tillägg som jag inte har gjort såklart, men är viktiga för hemsidan.
